Jag är

Den här bloggen handlar om en mammas födelse. Jag känner igen mig i en finsk bok av Maija Butters (Väkevä hauras). Butters skriver att en kvinna som väntar sitt första barn är i ett tillstånd mellan två identiteter och livsskeden. Sådana tillstånd av omvandling skapar ofta rädsla eftersom de skakar om uppfattningar om vem jag är. Den väntande mamman måste gå igenom sin rädsla och modigt öppna sig för det nya. Kvinnan som skapar nytt liv är samtidigt stark och sårbar i sin kraft.

När en kvinna blir mamma för första gången går hon igenom en kroppslig initiering. För en del kvinnor blir det en extatisk upplevelse: kvinnan föder mamman inom sig själv. För andra blir det en upplevelse av berövning och kränkning.

Det är först i efterhand som jag förstår hur mycket rädsla jag egentligen bar på inför
min nya roll som mamma. Jag älskade att vara gravid och njöt av min växande kropp, men mentalt spjärnade jag emot på många subtila sätt. Jag fortsatte att spjärna emot och känna ambivalens under de första åren som nybliven mamma. Genom att måla kunde jag ge uttryck för den inre konflikt jag gick igenom. Det är först nu jag börjar känna att jag genom moderskapet blir mera jag.  Moderskapet är bara en början. Det är fördjupning av den jag redan är.

Jag är här
alltid
unik
full
jag är liv

Jag är kärlek
kraft
mjukt skinn
brinnande längtan

Jag är ett instrument
handlingar blir gjorda
aldrig ensam

Jag är allting och ingenting
hjärtat som pumpar
en famn

Jag är förtvivlan
smärta
stum, bedövad
oförmögen att ta emot

Jag är tillräcklig, nog
bräcklig
sårbar och stark i min kraft

 

Jag rekommenderar online kursen Spiritual Renewal for Mothers: an Art  Self-Study Course

Om extatiskt födande: Orgasmic birth (Elizabeth Davis & Debra  Pascali-Bonaro). Boken har vidgat mina vyer av vad som är möjligt när en kvinna får föda ostört.

Text och bilder: Alessandra Sarelin

Konst om moderskap

Mary Cassatt

Jag har i ett tidigare inlägg skrivit att moderskap, och allt som hör till det, sällan skildrats i konst, åtminstone inte i vår kultur. Jag är inte konstvetare, men mitt intryck är att kvinnliga konstnärer inte blivit tagna på allvar ifall de koncentrerat sig på alltför ”kvinnliga” teman. Det här är ett exempel på hur kvinnor ofta deltagit/deltar i samhällslivet och kulturen på patriarkatets villkor.

Idéhistoriker Patricia Lorenzoni skriver i boken Mama Dolly: Bilder av moderskap från jungfru Maria till Alien (2012) att dominansen av kvinnan har varit analog med dominansen av naturen. Kvinnokroppen har upplevts hotande. Hennes kropp agerar och expanderar bortom viljans kontroll, den kontaminerar sin omgivning med sina vätskor, den sväller och sjunker tillbaka enligt cykler styrda av den natur människan borde dominera, inte domineras av…

1800-talskonstnären Mary Cassatt är ett undantag. Många av Cassatts verk skildrar kvinnor, ofta mammor och barn, i vardagliga situationer, såsom den här oljemålningen.

Cassatts modersgestalter påminner, kroppsligheten till trots, om jungfru Maria, även om jag aldrig sett en ammande jungfru Maria. (En avsaknad av kroppsvätskor lär förresten också ha präglat Marias förlossning, se  Lorenzoni, s. 112). I vår kultur har den jungfrulika modern och andra aspekter av kvinnlighet/moderlighet, som skulle vara mera bejakande av kroppslighet och av moderns hotfulla, skrämmande sidor (jfr. med gudinnor som Kali, Tara och Durga) framstått som varandras uteslutande motsatser. Enligt Lorenzoni har splittringen gjort att modern har kunnat bejakas, samtidigt som hon har avväpnats och passiverats.

Jag väntar på mammors egen konst som skulle återspegla alla aspekter av kvinnlighet och moderskap, både den blida, vårdande, och den morrande, försvarande, skrämmande, köttsliga.

Om att väcka tigern och läka (förlossnings)trauma

En del kvinnor utvecklar post-traumatiska stressyndrom efter sin förlossning. De flesta moderna metoder som är skapta att hjälpa PTSS bygger på att tala om den händelse som antas har triggat traumat och/eller genom att lindra symptomen med medicinering. Få metoder involverar kroppen. Traumaforskare Peter Levine skriver i sin bok Waking the Tiger: Healing Trauma att det här är en enorm brist. Trauma kan oftast inte läkas utan att kroppen involveras i läkningsprocessen.

Levine har studerat djur och deras instinktiva beteende när de ställs inför en livshotande situation. Ett attackerat djur kan antingen fly, gå till motattack eller frysa i immobilitet. Om djuret klarar sig levande ur situationen skakar det av sig den enorma energi som den mobiliserat under attacken och fortsätter med sitt liv, oskadad och ostressad. Levine säger att människor har samma kapacitet att instinktivt gå igenom och läka trauma – att gå från immobilitet till mobilitet och liv. Problemet för oss människor är att den här ofrivilliga, instinktiva processen oftast avbryts och då får energin inte utlopp utan blir kvar i kroppen och förorsakar en rad symptom. Därför är fysiologin, inte endast psykologin, i nyckelposition, både för att undvika trauma och i läkningsprocessen.

Efter att ha bekantat mig med Levins forskning förstår jag att det att jag skakade hejdlöst, kraftigt och okontrollerat efter födelseögonblicket, när jag fick dottern på magen, var en gåva från det vilda. Det var kroppens sätt att instinktivt få utlopp för den enorma energi den hade mobiliserat under förlossningen. Tydligen avbröts ändå processen för jag fortsatte att skaka postpartum (nu endast svagt, nästan osynligt) och började få migränanfall.

Det var via en vän jag hittade David Bercelis övningar: Trauma Releasing Exercises (TRE). TRE övningarna bygger på att låta kroppen skaka för att förlösa spänningar. Berceli, som arbetat på många krisområden, har upptäckt att det är en reflex hos människan att dra ihop sig när hon upplever något obehagligt. (Det här kan vara en reaktion på förlossningssmärta. Jag upplevde inte själva förlossningen som obehaglig, men däremot det som kom efter den, bl.a. barnmorskans tryck på magen.) När man drar ihop sig sker en ofrivillig sammandragning av många djupliggande muskler, vilket inte endast försvårar en förlossning utan också gör den till en situation där långvarig muskelspänning kan uppstå.

Berceli säger att för att spänningen skall släppa måste de delar av hjärnan som aktiverades när spänningarna uppstod påverkas. Därför hjälper samtalsterapi endast till en del; den involverar andra delar av hjärnan (den rationella) än t.ex. skakningsövningarna. Det är kroppens naturliga funktion att vilja återställa oss till bästa möjliga tillstånd – kroppen sköter det. Vi behöver inte alltid intellektualisera processen eller gå igenom gamla minnen.

TRE bygger på neurologi och anatomi. Den enkla övningen är ett effektivt sätt att öppna och slappna av höften och bäckenet, vilket är en fördel för föderskor, men TRE rekommenderas inte för gravida. Däremot tror jag att den kunde användas under postpartum-tiden, som självhjälpmetod efter att man lärt sig övningen av en terapeut.

För mig har TRE haft en stor inverkan, speciellt på spänningar i höftområdet, ryggen, nacken och käken, vilket också påverkat huvudvärken positivt.

Professionell förlossningskonst

By Helen Payne

Jag hittar hela tiden mera professionell förlossningskonst: The Mandala Journey, MOONBowARTWorks, Birth Art by Jessica Clements, Birth Art by Amanda Gravette, och Birth Art by Helen Payne. Det är Payne som har tecknat bilden till vänster. Flera liknande teckningar finns på hennes sida The Urge to Push.

På sidan The Mandala Journeys hittar du förlossningskonst av  konstnären Amy Swagman. Här kan du bl.a. köpa kort med graviditet, födsel och mamma/barn teman, och också handgjorda labyrinter i lera. Gravida kan låta sig inspireras av sidan ”Belly Cast” där gravida magar har förevigats i gipsformer som gjorts till konstverk. I boken Birthing from Within finns instruktioner hur man själv kan gipsa in sin mage.

När jag ser professionell förlossningskonst slår mig tanken: Tänk om det skulle hänga den här typens konst på väggarna i rådgivningen och förlossningsrummen? Istället för reklam för preventivmedel…

Till förlossningssjukhuset kan man förstås ta med sig egna målningar att dekorera rummet med.

Rösten och inre kunskap

I oktober deltog jag i en kurs där doulor (stödpersoner) lärde sig hur de kan stöda gravida och föderskor att använda rösten som  resurs. Att hitta sin egen röst kan vara en viktig del av att  återuppta kontakten till den egna inre kunskapen. Ljud är ett universellt språk förankrat i vår skapandekraft, kroppsrytm, och glömda naturlagar. Ljud är liv.

Även om kursens lärare, musikpedagog Hilkka-Liisa Vuori, kallar metoden förlossingssång påpekade hon många gånger att ljudandet är ganska  långt ifrån det vi oftast uppfattar med ordet sång. Rösten kan vara en späd, liten suck eller djup, kraftig, nästan primitivt gurglande.

I sin bok (som finns endast på finska) skriver Vuori att i rösten  förenas vårt fysiska, emotionella, intellektuella och andliga jag.  Rösten är också en brygga mellan det medvetna och det omedvetna.  Eftersom rösten resonerar i kroppen är den ett unikt och kraftfullt verktyg när man jobbar med sig själv inifrån.

Precis som när man gör konst är också rösten en resa till självet. Rösten är dessutom en oerhört effektiv avslappnings- och  smärtlindringsmetod och ett underbart sätt att kommunicera med babyn. Under min förlossning ljudade jag långa vokaler (a-o-u-m) under hela  öppningsfasen, och jag var själv förvånad hur effektiv smärtlindring rösten var. Vibrationerna masserade kroppen från insidan. Rösten gav fokus, tillit, kraft.

I den här videon använder kvinnan rösten och ljud.

Födelsedagskonst

När jag fyllde 1 år fick jag en hemlagad bok av min pappa. Den hette ”Till och om Alessandra Rafaela”.

Det var en liten berättelse om hur  jag kom till världen.

Jag behöver knappast berätta att boken har betytt mycket för mig.

Barn längtar efter att höra ”magiska” berättelser om hur de kom till  världen, de vill
höra om detaljerna som gjorde just deras födelsedag  unik och oförglömlig. Pam  England ger här tips för hur du kan berätta en magisk berättelse för  ditt barn på hennes födelsedag.

Idag är det min födelsedag och den här bloggen fyller 1 år.

Den svarta fågeln utanför fönstret

Det är få saker som jag minns så tydligt från min förlossning som den svarta fågeln jag såg utanför fönstret i slutet av öppningsskedet. Det var efter en hel dag av hårt arbete och jag var ganska utmattad. Sammandragningarna hade varit mycket kraftiga en tid och jag började tvivla på om jag skulle orka. Då tittade jag ut genom fönstret och såg den svarta fågeln.

Idag har jag lärt mig att fåglar symboliserar styrka, både fysisk och mental, och suveränitet. De är viktiga symboler när vi går igenom övergångar från ett skede till nästa. Svart färg är knuten till en värld mellan världarna; svart är nedstigningens färg. ”Svart är ett löfte om att du snart skall få veta något som du inte känt till förut,” skriver Clarissa Pinkola Estes i boken Kvinnor som slår följe med vargarna.

Allt det här passar så väl in på min upplevelse (tills jag lät barnmorskan styra och ställa och kränka min suveränitet). ”Jag orkar med vad som helst”, hörde jag mig själv plötsligt säga när jag lutade mot min man. Jag var i en värld mellan världar, i ett annat
sinnestillstånd. Jag steg ner i det okända och gick igenom min initiering där jag fick veta mycket jag inte tidigare vetat.

Varför den svarta fågeln är död eller skadskjuten på den här teckningen får var och en själv avgöra. När vi gör förlossningskonst analyserar vi inte bilden som uppstår. Låt bilden tala till dig istället för att analysera den. Processen ger ofta nya insikter, men genast när vi kopplar ihop en bekant berättelse med bilden så dör den.

Stop — Look — Listen
Let the image breathe and unfold – before you name or describe it.
The moment you know what your drawing means, or you attach an old ”story” to it: it will die.
It will no longer speak to you.

~Pam England

Äta och dricka i medveten närvaro

Foto: Mikael Sarelin

Varje mamma vill vara frisk under sin graviditet och föda ett friskt barn. I vår kultur har vi har kommit att förlita oss på olika test och mätningar för att försäkra oss om att babyn mår bra. Men inga medicinska test kan ”odla” en frisk baby. Det kan bara mamman göra.  Vad mamman äter är en grundsten för en frisk graviditet och okomplicerad förlossning.

Också vätska är viktigt. Forskning visar att mammor som intagit rejält med vätska under sin förlossning hade betydligt kortare förlossningsförlopp och  mindre komplikationer. Enkla, små saker kan ha en stor inverkan. Ett glas vatten i timmen, en tesked honung då och då som ger energi under förlossningen – var och kan komma på sina egna sätt att ta hand om sina behov.

Mat och måltider handlar inte bara om näring. Om du vill vara  närvarande och stark under din förlossning är måltiderna under graviditeten ett bra  tillfälle att öva medveten närvaro. I boken Birthing from Within finns en fin övning som kallas ”Eating the universe”. Den går till ungefär så här: varje gång du äter eller dricker, var medveten om att allt i universum finns i maten eller drycken… i ett glas mjölk finns solsken, bin, mol och regn som har fått gräset att växa, som kon har ätit; där finns kon och bonden, och mjölkproduktionstekniken. Mjölken kommer att bli ditt blod och ben och din babys ben. Meditera över detta medan du äter och dricker i medveten närvaro. Att föda barn är inte en separat händelse åtskild från ditt övriga liv. Att öva medveten närvaro varje dag kan göra en stor skillnad i hur du kan möta det okända, möta förändringen, möta dina egna känslor.

2600 år gammal förlossningskonst

En blind forskare från Texas universitet har hittat en bild av en födande kvinna ingraverad på sten, rapporterar Short Sharp Science. Fyndet hittades nära Florence i Italien och kan vara 2600 år gammalt. Upptäckten är unik eftersom det finns få bilder på födande kvinnor som hittats i Europa. Kvinnan på bilden står på huk och babyns huvud syns.

Se också Graviditet och förlossning i konsten

Fotoutställning: ”födelser / syntymiä”

Fotoutställning på galleriZEBRA, Karis. Vernissage 2.11 kl. 18.

Den prisbelönta åbofotografen Minna Havukainen (f. 1969) har sedan år 2003 hållit på med en konstdokumentarisk porträttserie om mödrar som nyligen fött.
I Havukainens realistiska porträtt är förlossningens fysiska, psykiska och emotionella spår fortfarande närvarande på ett sätt som inte brukar visas i vårt samhälle. Bilderna påminner om moderskapets starka kroppslighet och de fysiska påfrestningarna, samtidigt som konstnären genom sina bilder erbjuder en glimt av den heltäckande upplevelse som en födelse är även för de som inte själva fött.

”Att föda kräver tillit och mod att ge sig hän en förändring. Utsatt är också den som blir fotograferad. I mina bilder registreras övergångens förbigående ögonblick. Övergången tar hela kroppen, psyket och de sociala relationerna i besittning. Via mina bilder kan föderskorna återvända till dessa försvinnande, motsägelsefulla och även ångestfyllda känslor av förändringens stund. De starka somatiska upplevelserna undviker ett verbaliserande, bilderna kan erbjuda en kanal för att behandla dessa känslor och erfarenheter.” – Minna Havukainen